Nu vet jag hur det känns Det känns som att något vrids om inne i magen varje gång någon går i ytterdörren. Det fåfänga hoppet är det sista som överger människan. Idag är första dagen efter första natten som singel. Det är nu mitt nya liv ska börja, men allt jag upplever just nu är förtvivlan och förlamning. Hade jag varit anställd så hade jag nog sjukskrivit mig vid det här laget. Jag har liksom ingen lust att visa mig utomhus när jag känner mig så här bedrövlig. Men the show must go on även om hästen är halt. Det är alltid bättre att lämna än att bli lämnad. Den som lämnar kan gå med huvudet högt mot en ny framtid medan den lämnade blir kvar med skammen och skräpet. Det är ett förnedrande spel som ändå måste spelas till sitt slut

Vilka förväntningar jar vi på varann egentligen? Skulle vilja säga att de flesta är totalt orealistiska både till form och funktion. Känslor ska överleva i åratal utan att man göder eller vattnar dem. Som en autist som nöjer sig med fasta rutiner utam egentligt innehåll förväntas vi ligga som plattfiskar på sjöns botten och med ett öga riktat uppåt hålla koll på om det möjligtvis passerar något av betydelse eller om det bara är det gamla vanliga skräpet. Du ska se MIG nu, inte alla andra idioter som inte betyder NÅGOT. Det förväntar jag mig att du gör förstår du. År ut och år in har vi funnits för varann, trängts med varann, tagit i varann, grälat, gråtit, skrattat, drömt drömmar om vårt liv tillsammans. Är allt det slut nu? En del av mig förväntar sig att det ska fortsätta och fortsätta i all evighet. En annan del vill inte tro på den saken. Det jag känner vill jag knappt kännas vid. Jag kan bara navigera efter de vanliga kartorna. Jag förväntar mig att de fortfarande gäller. Inget kunde vara mer fel, de har slutat gälla för längesedan. Vägarna har växt igen broar har rasat. Det här måste vara slutet på världen som jag hittills har känt den. Inte perfekt men bekväm och lite lagom småmysig. Nu är jag ingen, ingen alls alltså. En fiende i det dagliga kriget om överlevnaden. Vi KAN inte vara fiender det finns inte i min värld. Vi måste vara vänner. Åtminstone det förväntar jag mig.

Hej, idag är det dagen efter kvällen före. Igår var det kvällen då vi skulle gå ut och umgås som vänner. Ingenting kunde väl gå fel eller? Jodå det sprack redan efter första borstaren på hemmaplan. Jag påpekade att det var ohyfsat att sitta och surfa på telefonen i andras sällskap, ja särskilt mitt då förstås, och sen var cirkusen igång. Hon blev jättebesvärad när jag ville fortsätta att prata om saker och ting även inne på lokalen men jag tyckte det var lika bra att försöka få någonting sagt nu när tillfället gavs. Inte så intelligent kanske men vem har sagt att man blir intelligent av brännvin och öl? Även om man känner sig så just då. Det var väl ett under att hon inte bara reste sig och gick sin väg, det skulle nog jag ha gjort. Vi åkte tom hem tillsammans men sen hände inget mer tack och lov. Trots tjafset så var det en trevlig kväll med musik dryck och glada människor. Det blir alldeles för sällan det är en sak som är klar.

Det börjar gå bra nu. Jag börjar resa mig ur dyngan jag har simmat omkring i en längre tid. Det är alltid skönt med lite medvind.
Det gäller bara att hålla i de positiva och framåtsyftande tankarna så länge och ofta det går. Det är alltför lätt att gå ner sig i självförakt och hatiska känslor. Kan egentligen inte fatta varför de negativa tankarna alltid har åkt räkmacka i mitt liv.
Jag vet ju att jag vill framåt, inte bakåt.
Det borde va så att det man gör bra får större betydelse än det spm man misslyckas med eller gör mindre bra får.

Kände mig rätt skön idag när jag gick omkring i mina MC-stövlar på jobbet. Det var det mest praktiska tyckte jag tack vare all snö som hade ramlat ner under natten. Tycker om att verka lite tuff sådär. Det finns en myt inom vår familj att vi är tuffa grabbar som kan ta mycket stryk utan att lipa. Jag vet inte hur det egentligen ligger till med den saken jag har inget emot att spä på myten. Lite barnsligt kanske med tanke på uppnådd ålder. Jag var ju egentligen mycket tuffare när jag var ung. Modigare absolut. Idag lever man mer på rutin och erfarenhet och undviker att ta större risker i möjligaste mån. Risktagning är dock en del av livet. Utan det kommer man aldrig framåt. Det är skönt att våga sånt man egentligen är skiträdd för men om det ändå känns rätt så är det en skön känsla när man klarat av det

Varför håller jag på med det här? Skriver en blogg. Det verkar ju inte riktigt klokt. Skriva om sitt eget patetiska liv, som om det skulle vara något att komma med. Varför gör man saker och ting egentligen? Vad är det som säger att man ska göra si och inte så? Egentligen är det väl oftast det man inte gjort som man har anledning att ångra. Undrar hur många tusen timmar av sitt liv som man kastat bort på dylika spörsmål. Hu det törs jag inte ens tänka på. Man borde bli bättre på att leva livet istället för att hela tiden sitta och peta i det med avlånga instrument och lupp för ögat. Fy fan vad man ska ångra sig den dagen man ligger och väntar på att liemannen ska komma göra sitt och det enda man gjort är att grubbla huruvida livet ska levas istället för att leva det Tog mig för att hälsa på min dotter idag. Det var det bästa jag gjort idag.

Jag lever just nu i overklighet. Ingenting är vad det verkar vara. Saker och ting liksom flyter omkring i en soppa av känslor och tankar. Ibland är allting som vanligt men ändå inte. Vi är pappfigurer i en dockteater där slutet är förutbestämt men vägen dit är improviserad. Bakgrunden är det faktum att snart är vårt gemensamma liv, det lilla som fanns kvar, över. Det är då man ska börja leva livet på nytt, eller hur? Ut och festa med gamla kompisar som år efter år bara har suttit och väntat på att just du ska höra av dig. Vilken glädje vilken fest! Nej, så är det naturligtvis inte, det finns ingen som längtar efter att gå ut och festa med en 53-åring utan någon vettig relation med någon annan människa utanför arbetet. När skulle jag gå ut förresten. Jag jobbar ju jämt när alla andraär ute och roar sig. Det är ju en stor del av mitt levebröddet går ju inte att bortse från. Vem vill ha ety förhållande med någon som jobbar vareviga helg? Det är ju också en fråga man måste ställa sig. Det skulle inte jag vilja ha om det var så att mitt liv såg annorlunda ut. Det måste ju vara någon som lever ett likartat liv i så fall, och de är ju lätt räknade. Ja jag vill ha ett nytt förhållande så fort som möjligt. Utsikten att bli sittande ensam i en lägenhet känns inte lockande Ensamhet skrämmer mig inte alls tvärtom, jag har ett visst behov av att få vara ensam då och då. Att landa i sina egna tankar och bara slappna av. Det är avsaknaden av mänsklig närhet som skrämmer mig. Det gäller bara att hitta någon som tänker och känner ungefär likadant

Det är grått och kallt det är allt. Denna dag ligger lågt, lägre än en sjunken båt för att tala med Kornelis. Hans son kommer förresten till stan i morron kväll för att uppträda på Cafe August. Jag längtar fett efter andra arbetstider just nu. Jag känner inte riktigt den uppskattning mot våra kunder som de är förtjänta av. Jag är korrekt och vänlig och hittar för det mesta vägen men det där lilla extra som man gärna vill men inte riktigt orkar får dom klara sig utan. Det blir till ett dåligt samvete som jag inte riktigt kan hantera. Se där nu tittar solen fram litegrann, det var skönt. Det kanske blir en bra dag ändå.