Vilken morgon! Den börjar med att en ung vacker kvinna ger mig en kyss mitt på munnen.

Det smakade mera kan jag säga. Hon får gärna komma tillbaka någon mer natt om hon vill.

Varför inte i verkligheten? vi känner ju varann:) Det vore grejt.

Är det här vändpunkten? Kan jag få slippa känna all bedrövelse som jag dras med hela tiden?

Är det inte tillåtet att få vara lite glad någon gång?

Häromdagen var jag lite uppåt när jag var och handlade.Då mötte jag en gammal bekant där som jag stannade och pratade med. Han märkte väl mitt sinnestillstånd och frågade om "livet leker". Ja det gjorde det ju just då men jag kunde inte låta bli att genast börja tänka på något litet gnagande bekymmer som gjorde sig påmint och jag svarade naturligtvis "NEJ". Vad skulle jag annars säga? Det är väl klart att livet är en jämmerdal och inget annat.

Vad betyder att "livet leker"egentligen. För mig känns det fruktansvärt oansvarigt. Som att inte ta livet på riktigt allvar. Att inte bete sig vuxet. Att inte ta ansvar. Det känns mer som en anklagelse än ett konstaterande.

Nu måste jag sluta. Ha en bra Onsdag alla vänner.

Då sitter jag vid mitt frukostbord igen och lurar lite på vad den här dagen har i sitt sköte.

Lite blandad väderlek med fluffiga moln som rör sig snabbt över himlen.Ska det bli bättre eller ska det bli sämre det är frågan. Lite grann som med mitt liv just nu. Ska det bli bättre eller ska det bli sämre? Regnmolnen hänger tunga på min himmel det behövs inte mycket för att det ska börja regna. Lite stadigare väderlek skulle vara skönt.

Jag vet vad jag vill men ändå inte.Varför ska det vara så omöjligt att ta kontrollen över sitt känsloliv. Ni hör hur det står till va ? Det är väl bejaka sina känslor som borde vara det rätta. Det är bara det att dom är som en herrelös hund just nu. Att bejaka dom vore att gå ner sig i ett träsk. Hunden löper till den som är närmast och viftar på svansen utan några större betänkligheter på konsekvenserna. Hunden vill bara väl och är ständigt hungrig. 

Hunger och moral går inte ihop. Moralkakor smakar skit.

Det är söndag morgon den 12 maj 2013.Jag har gått upp tidigt för att passa telefonen. Ett stilla regn har nyss fallit så att marken har blivit blöt. Vattenpölarna ligger som speglar på asfalten utan för huset där jag bor. Löven på träden har nyss slagit ut och allting är grönt och färskt. 

Det är skönt att sitta alldeles för sig .......själv och fundera på tillvarons krumbukter skulle jag just skriva när telefonen ringde. Nu är det måndag morgon istället men det gör inget jag är i stort sett densamma som igår.

Inget regn idag dock .Det ser jag som ett gott tecken men det kan ju bli en helmulen dag istället ,man vet ju aldrig med vädret. Igår sprack det ju upp och blev en kanonfin dag till slut.

Idag måste jag handla .Det är snart tomt i alla skåp och lådor. Det är bara så tråkigtatt det man köper för dyra pengar försvinner som i ett nafs och så står man där efter någon dag igen och blir lika skinnad en gång till. Det där med hemkörd matkasse kanske inte är så dumt men hur f** kan det rymmas mat för en hel vecka till fyra personer i en enda kasse? Är det mat till möss eller? Nej jag tror att matkasseabbonenterna är hamburgerhakens bästa vänner.

På onsdag kväll ska jag iaf ställa mig vid spisen för att laga till någonting lite extra då min dotter och hennes kille kommer på besök. Det krävs ju lite planering så det får jag nog börja med redan idag.Vad det blir får bli en överraskning men jag har mina aningar om vad det ska bli.

Ha en bra måndag, kära vänner

Nu är det natt, de flesta ligger i sin säng och sover men inte jag. Jag sitter i min taxibil och väntar på att någon ska ringa och be mig köra dom hem eller var de nu vill ta sig. Det känns ändå ganska lugnt och skönt. Det är i stort sett bara jag kvar här runt torget, det står en bil på andra sidan men sen är det tomt. För bara två timmar sedan var det totalt proppfullt här med bilar och människor överallt. Tog mig en kopp kaffe nyss så jag känner mig ganska pigg ändå men jag vet att snart slår det bara över och jag kan int hålla ögonen öppna en enda sekund till. Då är det skönt att krypa ner i sängen och låta drömmarna ta över.

Idag är det den 6 april och jag har en hel del saker jag skulle behöva göra men jag är så in i döden trött så det enda jag orkar är att ligga på soffan och glo på tvn. I morgon har jag bott i min nya lägenhet i 3 veckor och det är hypermycket kvar att göra men jag bara orkar inte just nu. Så är det med det, men vad fan jag ska väl bo här ett tag så jag hinner väl vad det lider. Annars trivs jag bra här, det är lugnt och skönt uppe på toppen i huset, ingen trafik av grannar som passerar min dörr åtminstone. Inget väsen från taket heller, det är helt perfekt. Man måste bara planera lite bättre varje gång man ska ut så man slipper trava upp och ner för trapporna i onödan, det är trots allt omkring 30 trappsteg att avverka varje gång. Visst det skadar inte med motion men ändå. Nu ska jag pröva med en tallrik yoghurt för att se om energierna kan återvända till min kropp. Vilket jävla namn förresten, jogg-hurt, jogg-hurt, det bara måste ge ny energi. Eller??

Det är märkligt hur fort saker och ting kan förändras. I lördags morse satt jag och visste varken ut eller in huruvida jag skulle bo kvar i lägenheten tills jag kunde få tag på en annan i samma område eller om jag skulle säga upp den och chansa på att det skulle lösa sig under tiden. Och så dessa garagen och förrådet och allt annat jävla jox som stog mig upp i halsen. Rätt vad det var fick jag ett sms från en mäklare jag hade skickat ett mail till för flera veckor sedan. Jag trodde lägenheten redan var såld så det var därför jag inte fick något svar, men nu visade det sog att hon tänkte visa den redan samma dag. Jag kände direkt att det här var en skänk från ovan och när säljarna blev intresserade av min lägenhet så var saken klar. Om två veckor så flyttar jag. Det ser jag fram emot. Kontor till företaget är också fixat så nu gäller det bara att packa så mycket det går för kontoret ska flyttas redan nästa vecka. Puh.

Vaknade tidigt i morse, redan före klockan sex, och kände mig helt blank. Hur kan man känna sig så? Som en död yta kanske. Som månens eller någon annan obebodd planets yta kanske. Bara ångest och död. Inget liv så långt ögat når. Deprimerande. Jag ska tro på spöken också. En av mina tavlor ska enligt henne som är här och hämtar alla sina två miljoner saker, ha hoppat av sin krok alldeles av sig själv med den konsekvensen att ramen hade spruckit i sina fogar. Det är en tavla som Kristoffer gjort åt mig så det spädde på min irritation ytterligare. Stackars Ove fick ta en släng av den sleven när han var här för att hämta en barnstol. an frågade om jag var sur. Ja det var kag ju men inte på honom.

Hoppas han ursäktar. Idag är det ett sånt där fint mjukt och tätt snöfall som jag har ett speciellt minne till. I fjortonårsåldern var mopeder som var mitt stora imtresse. Tiden fram till femtonårsdagen tedde sig oändlig. Lars-Erik som bodde på Granegatan visste var det stod en mooped som inte användes. Vi frågade ägaren om vi fick köpa den och det fick vi till en billig penning. Efter avslutad affär drog vo hem den till mitt garage för att få den i ordning. Morgonen efter vaknade jag tidigt innan någon annan vaknat och smög ut i garaget till mopeden. Till min stora lycka så startade den. Jag satte mig på och körde iväg. Det var en Mustang av bruksmodell med Zundapp-motor. Växelpedalen var trasig så det fanns bara en växel att tillgå, som man fick lägga i nnan start. Sedan var det att springa igång den och köra så länge det gick. Snön föll tät och mjuk precis som idag när jag drog iväg. Det var knappt en människa någonstans och jag tyckte att jag flög fram som på moln. Jag bara körde, hur lycklig som helst, ut från Färjestad, upp över Rud, in på Lorensberg och Kroppkärr. Mopeden bara gick och gick på dom folktomma gatorna och cykelvägarna. Det var helt underbart. Det kändes som att vägarna och tiden aldrig tog slut. Det tunna snölagret som dämpade alla vägljud. Bara jag och motorn som surrade. Jag kan än idag inte riktigt förstå vilka vägar det var som jag tog men ett fint minne är det. Den känslan av stolthet var oslagbar.

Det är mycket som känns lite konstigt nu. Att öppna ett skåp och upptäcka att det som fanns där förut mer eller mindre har försvunnit. Mitt gamla liv som ensamstående gör sig påmint igen. Hade jag verkligen så dåligt med bestick? Shopping har tydligen inte varit mitt stora intresse de senaste nio åren. Det skramlar tomt och övergivet i de flesta lådorna. Mina närmaste utövar just nu något slags VM i konstighet. Min mor uppfattar mig som totalt hjälplös och i skriande behov av en mamma som ska ta hand om allt från städning till matlagning. Jag försöker försöker förklara att jag KAN laga mat och att jag KAN städa, men vad hjälperddet. Min bror försöker visa att han vill bry sig på sitt vanliga lite okänsliga sätt. "Jag har egentligen inte tid att prata med dig om det här men jag sitter ju ändå på tunnelbanan och tror att jag måste " Det är så jävla sorgligt om något.Varför kan ingen av er tänka på MIG? Ni tänker bara på er själva hela tiden. Den enda som beter sig någorlunda normalt är min dotter. Hon är den som kan visa att hon vet vad jag behöver just nu. Lite lugn och sansad mänsklig kontakt. Att någon ser dig och har tid med dig just nu. Min son har fortfarande inte hört av sig, men det kommer väl snart ett tillfälle för det också. Det är jag inte orolig för. Jag vill verkligen inte stöta bort mina närmaste, det är ju nästan det enda av värde som finns kvar just nu. Om inte ni fanns skulle jag nog känna mig betydligt mer ensam än jag redan gör. Jag går på tunn is nu. Det behövs inte mycket belastning för att det ska brista under fötterna och jag står till knäna i vatten.