Det är märkligt hur fort saker och ting kan förändras. I lördags morse satt jag och visste varken ut eller in huruvida jag skulle bo kvar i lägenheten tills jag kunde få tag på en annan i samma område eller om jag skulle säga upp den och chansa på att det skulle lösa sig under tiden. Och så dessa garagen och förrådet och allt annat jävla jox som stog mig upp i halsen. Rätt vad det var fick jag ett sms från en mäklare jag hade skickat ett mail till för flera veckor sedan. Jag trodde lägenheten redan var såld så det var därför jag inte fick något svar, men nu visade det sog att hon tänkte visa den redan samma dag. Jag kände direkt att det här var en skänk från ovan och när säljarna blev intresserade av min lägenhet så var saken klar. Om två veckor så flyttar jag. Det ser jag fram emot. Kontor till företaget är också fixat så nu gäller det bara att packa så mycket det går för kontoret ska flyttas redan nästa vecka. Puh.

Vaknade tidigt i morse, redan före klockan sex, och kände mig helt blank. Hur kan man känna sig så? Som en död yta kanske. Som månens eller någon annan obebodd planets yta kanske. Bara ångest och död. Inget liv så långt ögat når. Deprimerande. Jag ska tro på spöken också. En av mina tavlor ska enligt henne som är här och hämtar alla sina två miljoner saker, ha hoppat av sin krok alldeles av sig själv med den konsekvensen att ramen hade spruckit i sina fogar. Det är en tavla som Kristoffer gjort åt mig så det spädde på min irritation ytterligare. Stackars Ove fick ta en släng av den sleven när han var här för att hämta en barnstol. an frågade om jag var sur. Ja det var kag ju men inte på honom.

Hoppas han ursäktar. Idag är det ett sånt där fint mjukt och tätt snöfall som jag har ett speciellt minne till. I fjortonårsåldern var mopeder som var mitt stora imtresse. Tiden fram till femtonårsdagen tedde sig oändlig. Lars-Erik som bodde på Granegatan visste var det stod en mooped som inte användes. Vi frågade ägaren om vi fick köpa den och det fick vi till en billig penning. Efter avslutad affär drog vo hem den till mitt garage för att få den i ordning. Morgonen efter vaknade jag tidigt innan någon annan vaknat och smög ut i garaget till mopeden. Till min stora lycka så startade den. Jag satte mig på och körde iväg. Det var en Mustang av bruksmodell med Zundapp-motor. Växelpedalen var trasig så det fanns bara en växel att tillgå, som man fick lägga i nnan start. Sedan var det att springa igång den och köra så länge det gick. Snön föll tät och mjuk precis som idag när jag drog iväg. Det var knappt en människa någonstans och jag tyckte att jag flög fram som på moln. Jag bara körde, hur lycklig som helst, ut från Färjestad, upp över Rud, in på Lorensberg och Kroppkärr. Mopeden bara gick och gick på dom folktomma gatorna och cykelvägarna. Det var helt underbart. Det kändes som att vägarna och tiden aldrig tog slut. Det tunna snölagret som dämpade alla vägljud. Bara jag och motorn som surrade. Jag kan än idag inte riktigt förstå vilka vägar det var som jag tog men ett fint minne är det. Den känslan av stolthet var oslagbar.

Det är mycket som känns lite konstigt nu. Att öppna ett skåp och upptäcka att det som fanns där förut mer eller mindre har försvunnit. Mitt gamla liv som ensamstående gör sig påmint igen. Hade jag verkligen så dåligt med bestick? Shopping har tydligen inte varit mitt stora intresse de senaste nio åren. Det skramlar tomt och övergivet i de flesta lådorna. Mina närmaste utövar just nu något slags VM i konstighet. Min mor uppfattar mig som totalt hjälplös och i skriande behov av en mamma som ska ta hand om allt från städning till matlagning. Jag försöker försöker förklara att jag KAN laga mat och att jag KAN städa, men vad hjälperddet. Min bror försöker visa att han vill bry sig på sitt vanliga lite okänsliga sätt. "Jag har egentligen inte tid att prata med dig om det här men jag sitter ju ändå på tunnelbanan och tror att jag måste " Det är så jävla sorgligt om något.Varför kan ingen av er tänka på MIG? Ni tänker bara på er själva hela tiden. Den enda som beter sig någorlunda normalt är min dotter. Hon är den som kan visa att hon vet vad jag behöver just nu. Lite lugn och sansad mänsklig kontakt. Att någon ser dig och har tid med dig just nu. Min son har fortfarande inte hört av sig, men det kommer väl snart ett tillfälle för det också. Det är jag inte orolig för. Jag vill verkligen inte stöta bort mina närmaste, det är ju nästan det enda av värde som finns kvar just nu. Om inte ni fanns skulle jag nog känna mig betydligt mer ensam än jag redan gör. Jag går på tunn is nu. Det behövs inte mycket belastning för att det ska brista under fötterna och jag står till knäna i vatten.

Nu vet jag hur det känns Det känns som att något vrids om inne i magen varje gång någon går i ytterdörren. Det fåfänga hoppet är det sista som överger människan. Idag är första dagen efter första natten som singel. Det är nu mitt nya liv ska börja, men allt jag upplever just nu är förtvivlan och förlamning. Hade jag varit anställd så hade jag nog sjukskrivit mig vid det här laget. Jag har liksom ingen lust att visa mig utomhus när jag känner mig så här bedrövlig. Men the show must go on även om hästen är halt. Det är alltid bättre att lämna än att bli lämnad. Den som lämnar kan gå med huvudet högt mot en ny framtid medan den lämnade blir kvar med skammen och skräpet. Det är ett förnedrande spel som ändå måste spelas till sitt slut

Vilka förväntningar jar vi på varann egentligen? Skulle vilja säga att de flesta är totalt orealistiska både till form och funktion. Känslor ska överleva i åratal utan att man göder eller vattnar dem. Som en autist som nöjer sig med fasta rutiner utam egentligt innehåll förväntas vi ligga som plattfiskar på sjöns botten och med ett öga riktat uppåt hålla koll på om det möjligtvis passerar något av betydelse eller om det bara är det gamla vanliga skräpet. Du ska se MIG nu, inte alla andra idioter som inte betyder NÅGOT. Det förväntar jag mig att du gör förstår du. År ut och år in har vi funnits för varann, trängts med varann, tagit i varann, grälat, gråtit, skrattat, drömt drömmar om vårt liv tillsammans. Är allt det slut nu? En del av mig förväntar sig att det ska fortsätta och fortsätta i all evighet. En annan del vill inte tro på den saken. Det jag känner vill jag knappt kännas vid. Jag kan bara navigera efter de vanliga kartorna. Jag förväntar mig att de fortfarande gäller. Inget kunde vara mer fel, de har slutat gälla för längesedan. Vägarna har växt igen broar har rasat. Det här måste vara slutet på världen som jag hittills har känt den. Inte perfekt men bekväm och lite lagom småmysig. Nu är jag ingen, ingen alls alltså. En fiende i det dagliga kriget om överlevnaden. Vi KAN inte vara fiender det finns inte i min värld. Vi måste vara vänner. Åtminstone det förväntar jag mig.

Hej, idag är det dagen efter kvällen före. Igår var det kvällen då vi skulle gå ut och umgås som vänner. Ingenting kunde väl gå fel eller? Jodå det sprack redan efter första borstaren på hemmaplan. Jag påpekade att det var ohyfsat att sitta och surfa på telefonen i andras sällskap, ja särskilt mitt då förstås, och sen var cirkusen igång. Hon blev jättebesvärad när jag ville fortsätta att prata om saker och ting även inne på lokalen men jag tyckte det var lika bra att försöka få någonting sagt nu när tillfället gavs. Inte så intelligent kanske men vem har sagt att man blir intelligent av brännvin och öl? Även om man känner sig så just då. Det var väl ett under att hon inte bara reste sig och gick sin väg, det skulle nog jag ha gjort. Vi åkte tom hem tillsammans men sen hände inget mer tack och lov. Trots tjafset så var det en trevlig kväll med musik dryck och glada människor. Det blir alldeles för sällan det är en sak som är klar.